Ålderdomen
Hittade en text jag skrev i oktober 2012. Den var rätt naken och hemsk. Då vågade jag inte lägga ut den, men nu vågar jag.
"Tanken liksom lämnar mig inte. Jag vet att den är skamlig och de flesta runt omkring mig förnekar det bestämdaste att de någonsin tänker på den. Och om de närmar sig ämnet så kanske de skrattande ursäktar sig att det är ett stelt knä eller en ond rygg som spökar. Inte ålderdomen i sig. Men jag, jag är rädd för ålderdomen.
Att inte mer få vara ung, tokig, snygg, populär, rockig, på fest, på pub, på konsert, på väg! Att inte få ha coola kläder som man bär upp med en självklarhet som om man ägde världen. Jag räds att jag blivit så fet och så jävla trött jämt. Jag är less på att inte några kläder ser bra ut. Dom ser ju bra ut på skyltdockan. Jag är less på att ta på mig kläder överhuvudtaget ibland för inget passar. Jag är trött på hur gammal mitt gråa hår gör mig. Och när jag ska spela med ett band igen undrar jag hur tusan det ser ut med en lönnfet, tunnhårig, gråhårig gubbe som rockar loss om om han trodde att han var 25. Eller 18, eller åtminstone 30. Hur skulle jag se på en sån gubbe. Jag vet inte. Idag kan jag tycka att det är ok. För andra. Men när jag var 18 eller 25 så hade jag nog ärligt talat skrattat lite överlägset och tänkt att om jag stått på den där scenen hade jag ägt! Ja jag räds ålderdomen.
Finns det nåt att säga till dess försvar. Jodå, det finns det självklart. Men just till dess försvar springer vi rätt ofta och rätt ivrigt så det behöver jag inte göra. Det skulle bara vara ett sätt att be om ursäkt för vad jag nyss vågade erkänna. Och det är väl ofta så vi gör. När vi någon gång ertappas med byxorna nere och med skam få erkänna att vi verkligen oror oss för vart ålderdomen för oss, så skulle det innebära att vi erkänner oss svaga. Rädda. Att vi inte längre är vad vi var. Och ömkligt nostalgiska. Usch och fy!
Självklart skull jag vilja skriva att ålderdomen är mognadens och visdomens tid. Och att man känner sig tryggare. Jag vet inte hur mogen jag blivit. Det är nog något jag känner att ja borde säga bara när vi pratar om ålderdomen. Det är ju ett jättebra försvar. För att bli gammal. Nej, när jag tänker efter är jag nog rätt omogen fortfarande. Jag blir riktigt förvånad varje gång jag ser ett foto av mig själv idag. Vem är han där som ser på mig tillbaka? Jag vet att den beskrivningen är jag ju inte ensam om. Men det är så det känns. Det stämmer liksom inte. Missförstå mig inte. Det finns ingen där som känner sig som 25 innanför skalet. Nej själva livet gör det omöjligt att känna mig sån. Men att se den där döingliknande saken stå där och glo med sin gamla ögon gör mig bara ännu lessnare och tröttare. När hände det där?
Är då livet meningslöst? Nej för fan! Finns massor av kul att göra. Och tråkigt. Och nödvändigt, ja framförallt en massa som är nödvändigt. Diska, lämna på dagis, diska, laga mat, städa och bädda. Fast just bädda är jag nog inte världsbäst på. Sen ska ju gräset klippas, och slyn ska rensas så den inte tar över. Å så ska man på en massa födelsedagar. Fast i min familj har det tunnat ut med den sorten. Rejält. Det är nåt som känns trist. Men folk dör och relationer dör. Vänner man hade för livet finns där inte längre, inte för att de är döda, nej bara relationen. Och det gör också ont. Och påminner mig om att jag går vidare i livet. Mot den andra delen. Sluttampen liksom. Är det en nedräkning? 46 år. Ja 46. Snart 47.
Det här skrev jag för nästan 1 år sedan, lite har ändrats, men jag gillade texten.... och tankarna, att jag vågade tänka dom.. och nu att jag vågar skriva dom.
Sen dess har jag liksom landat lite i mig själv. Känns som om ja orkar bara vara lite mer, å så har jag gått å gift mig, av kärlek. Och dagarna känns ljusare och gladare, dom liksm lite allt mer ofta nu. Å så har jag faktiskt slitit och fått bort 23 kg från den där trötta kroppen, som inte är riktigt lika trött längre. Men visst finns den där, ålderdomen, och liksom lurar på mig och retas. Att när som helst kan jag gripa dig igen. Så akta dig. Men just nu idag 130317, så känner jag mig tvärtom, levande.
